Aikido i Göteborg
Nu sitter jag här i caféet på Frölunda Judoklubb och nyttjar deras osäkra trådlösa anslutning samtidigt som jag tittar på när ca 50 personer från 7 olika länder tränar för ett av aikidons riktiga högdjur, Isoyama-sensei, en av de få som tränat för O’sensei (aikidons grundare) direkt och som fortfarande är i livet. Isoyama-sensei har tränat aikido i 60 år, och av dem tränade han 20 år direkt för O’sensei.
Under lördagens träning varvade han tekniker med att berätta historier från sin tid som elev för O’sensei. Mycket fascinerande!
Själv tränar jag inte utan tittar på pga jag har ont i korsryggen. En skada jag ådrog mig på styrketräningen förra året då jag skulle göra rygglyft med 20 kg, efter en paus på en månad. Jag gick alltså på samma vikt som jag hade innan uppehållet. Inte så klokt. På det andra rygglyftet så sade det knak i korsryggen och jag fick riktigt ont! Sen hade jag ganska ont i 3 dagar tills det plötsligt bara försvann! Sen dess har jag “slagit upp” skadan ett par gånger, nu senast i tisdags. Så nu tar jag det lungt och ska låta det läka ordentligt innan jag tränar på för hårt. Ska också gå till en “kotknackare” under veckan tänkte jag, ryggmagikern Leif.
Jag har varit hos Leif en gång tidigare och då tog han och tittade lite på mig samt förde armar och fötter lite och sen kunde han berätta för mig var någonstans jag hade fått skelettskador, och ungefär när! Som att jag brutit nyckelbenet när jag var runt 4-5 (jag var 6 år) och fått en slagskada på yttersidan av vänster fot runt 25 (det var nog när jag var 27) och att jag hade problem med insidan av höger knä (ingen ålder angiven). Jag vet inte hur han gjorde det, men misstänker att hans långa erfarenhet kombinerad med en extrem intuition tillåter honom att se precis hur min kropp borde röra sig ifall allting var helt, samt att han kanske kan känna på elasticiteten i lederna ungefär när en skada skulle ha skett. Hur som helts så imponerade han på mig samt lyckades rätta till saker i min kropp som gjorde att det kändes bättre i den! Så honom ska jag till igen.
Nu är jag också ordförande för Aikidosverige så fick jag bjuda på mat för Isoyama och Ethan (Weisgard, dansk aikidoutövare som agerar som tolk och som är vice ordförande i Danmarks Aikidoförbund), samt lokala förmågor på lördagkvällen. Så vi var 6 personer som satt och åt gott och pratade lite.
Jag har ingen aning om hur man för sig i närheten av dessa höga japaner (förrutom att ha tränat länge så är Isoyama-sensei också medlem i Seniour Council av International Aikido Federation) så jag var lite tafatt under middagen och den efterföljande puben på Göteborgs Aikidoklubb. På puben skulle jag fylla på Isoyama-senseis glas, eftersom han inte skulle fylla sitt glas själv (någon japansk sed som jag är osäker på när den ska användas), men misslyckades gång på gång att time:a det rätt, så Ulf-sensei (Ulf Evenås, en av sveriges två 7:e dan:are samt sitter med i Graderingskommittén) fick rycka in då och då för att rädda mitt anseende 
Jag var så himla trött (pga bara 5 timmar sömn natten innan samt bilkörning i över 3 timmar) samtidigt som jag satt och funderade på ifall man kunde räta ut fötterna, ifall jag skulle fylla på glaset nu eller sen, ifall jag skulle bete mig på ett eller annat sätt som jag inte hade någon aning om! Så jag såg nog mer ut som ett spöke än en ordförande för svensk Aikido!
Nu undrar jag om jag verkligen slagit in på rätt väg med detta ordförandeskap. Det är många krångliga saker att ta beslut om, att ha åsikt om och att lära sig. Vissa dagar känns det som om huvet ska explodera. BOOOOOOOM! Fast det kanske blir bra i längden, måste bara hitta folk jag kan prata av mig till när det blir för många saker att försöka fatta krångliga beslut om.
Slutet blir nog gott i alla fall
